Ghost Recon: Wildlands

Ghost Recon: Wildlands

Bjuder på såväl förlåtande röjaraction som oförlåtande taktikskjutande.

En SUV dundrar längsmed en bergsväg i Bolivias djungler. Fyra välbeväpnade elitsoldater sitter i den och gör de sista förberedelserna inför ett livsfarligt anfall mot en militär radarstation högst upp på berget. Plötsligt tvärnitar bilen och föraren kastar sig ut. De andra följer efter och snart står de uppställda i prydlig kö framför en tunna vid vägkanten, väntandes på sin tur att markera den.

Det här karaktärsbrytande beteendet är något som hänt åtskilliga gånger under tiden jag har spelat Ghost Recon: Wildlands och på sätt och vis är det symptomatiskt för det något personlighetskluvna spelet. Det är som att Wildlands vill vara casual och hardcore på samma gång, tillräckligt lättsmält för att attrahera ”vem som helst” men ändå tillräckligt taktiskt och tufft för att blidka genrens och seriens fans. Det är en ekvation som i princip aldrig fungerar och som har sänkt många spels drömmar om framgång. Det finns egentligen inget som talar mer för Wildlands än något annat, men på något underligt sätt så funkar det trots allt för mig.

 

I korthet:

Vad är det?

Taktisk shooter i öppen värld

Utvecklare

Ubisoft Paris

Utgivare

Ubisoft

Webb

ghostrecon.ubi.com

Cirkapris

599:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i7-3770K, 16 Gb RAM, Geforce GTX 980

Kolla även in

Tom Clancy’s The Division

PCG #237 87 %

Vaniljtaktik och öppna landskap

Låt oss spola tillbaka bandet lite. De som är lite gamla i gemet minns att det första Ghost Recon kom 2001 och var en ny stjärna på en himmel som på den tiden innehöll en hel hoper lysande taktiska shooters. När genren några år senare nästan var utdöd så var Ghost Recon en av de serier som längst höll fördummandet stången med GRAW 1 och 2 (på pc). Dagens Wildlands bryter dock banden med originalet på flera sätt. Där det brukade vara en stenhård taktisk shooter fördelad på ett tiotal linjära uppdrag bjuder nu Ubisoft på sitt största öppna värld-spel någonsin. Du och din kvartett amerikanska elitsoldater släpps ner på marken i ett Bolivia som tagits över av en knarkkartell och därefter är det helt upp till dig själv var, när och hur du tar dig an problemet.

Problemet i fråga heter El Sueño och är den stora elaka boss som befinner sig i centrum av knarkkartellen Santa Blanca. För att komma åt honom måste du dock först plocka hans underhuggare i ett nätverk fördelat på olika delar av kartellen. Dessa finns givetvis utspridda över spelvärlden och du kan ta dig an dem efter eget bevåg, även om det inte rör sig om någon dynamisk simulering a` la Shadow of Mordors Nemesis-system. Spelets Bolivia är en lika vacker som våldsam plats där fientliga småbaser och fortifikationer finns utspridda med jämna mellanrum i landets olika provinser. Variationsrikedomen är stor, med allt från slättland och djungler till saltöknar och berg och med jämna mellanrum finner jag mig stanna till för att njuta lite av de vackra scenerier jag bjuds på.

Wildlands har ett inbyggt läge för fyra personers co-op och även om du kan spela igenom det med tre datorstyrda medsoldater så är det tydligt att fokus legat på multiplayer. Datormedspelarna är inte helt tappade bakom en vagn och kan ge dig duglig hjälp, framförallt genom att återuppliva dig eller att utföra synkat prickskytte enligt ett smidigt gränssnitt, men de känns också utan substans och är ofta helt osynliga och verkningslösa för fiender innan strid är igångsatt. Annat blir det när du spelar med tre polare, vilket är föredömligt smidigt att komma igång med medelst spelets inbyggda funktioner för inbjudan och kommunikation.

 

Sidor: 1 2

Om skribenten

Liknande artiklar