Styx: Shards of Darkness

Styx: Shards of Darkness

Mer lömska smygarfasoner i Styx: Shards of Darkness, där mörkret är din bästa vän och dåliga skämt din värsta fiende.

Jag sitter i en stor kruka och väntar på tillfälle att hoppa fram och smyga vidare. Timing är av yttersta vikt. Att röra sig genom en stor, komplicerad nivå utan att bli upptäckt är helt klart en rätt svårslagen känsla. Ett enda misstag och det är kört, och jag tvingas genomlida ännu ett töntigt game over-skämt.

Den lille gröne krabaten Styx första spel var en duglig smygare i tredjeperson. Men lagom till sitt andra försök tar den lömske gynnaren i från tårna och åstadkommer, tja, ett dugligt smygarspel i tredjeperson.

Mycket tid spenderas under bord, i garderober eller i golvbrunnar – väntandes på rätt tillfälle att slinka mellan några särskilt jobbiga vakter. Du kan döda dem, förstås, men spelet belönar den som undviker att mörda folk till höger och vänster. Dels i form av fler erfarenhetspoäng, men också för att striderna är usla och bör undvikas till varje pris. Så länge du bara hugger intet ont anande offer i ryggen är det okej. Bara håll inne attackknappen tills de slutar andas. Men om du upptäcks inleds förenklade, qte-aktiga bataljer där du måste parera genom att trycka vid rätt tillfälle. Det är klumpigt, frustrerande, och leder i regel bara till döden.

 

I korthet:

Vad är det?

Ett tredjepersonsäventyr i en (bokstavligen) mörk fantasyvärld, med fokus på smygande.

Utvecklare

Cyanide

Utgivare

Focus Home Interactive

Webb

www.styx-game.com

Cirkapris

370:-

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Thief

Styx gillar att dra sopiga skämt, inte minst när du dör.

Om du dör belönas du dessutom med ett bedrövligt putslustigt skämt på game over-skärmen. Om sådant görs rätt kan det motverka frustration och ge spelaren ett leende på läpparna, men när det görs illa – som här – så blir effekten den motsatta. Det är ragequit-varning på mig varje gång jag hör Styx dra någon töntig referens, eller börja yra om att det står i manus att han överlever. Det må låta som en petitess, men med tanke på hur ofta du riskerar att dö i spelet blir det irriterande väldigt snabbt.

Styx handlar mycket om att röra sig taktiskt och bestämt vid rätt tillfälle. Ibland hindras detta av något sladdriga kontroller som gör det svårt att riktigt ta tag i avsatser när det ska klättras eller pricka in rätt plattform vid ett längre hopp.

Du har också några specialförmågor, som att skapa en klon av dig själv som kan göra jobbet åt dig eller agera lockbete. Mest användbart är dock att kunna göra sig osynlig en kort stund. Uppgraderad är den förmågan ovärderlig en bit in i spelet.

Väldigt lite sticker dock ut i Styx ganska klichétyngda fantasyvärld. Varken storyn eller karaktärerna engagerar, och Styx själv är som sagt benägen att dra förnumstiga skämt lite för ofta. Miljöerna är däremot atmosfäriska, och bandesignen är för det mesta helt okej. Du är i regel fri att ta dig an utmaningarna på det sätt som passar dig bäst, och det gäller att utnyttja miljöernas vertikalitet. Om du vill ha några timmars habilt smygande gör spelet förmodligen jobbet, men det kan inte riktigt ta steget ut ur förebildernas skugga.

Läs också:

74 makalösa fantasy-bakgrunder för ditt skrivbord

Hur mycket RAM behöver egentligen din speldator?

Styx: Shards of Darkness Reviewed by - .
3.2

Utslag

64
64
En gedigen men något begränsad smygare som inte riktigt når de där högsta höjderna.

Om skribenten

Profilbild på Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar