Husk

Husk

Valhänta skräckisen Husk är så förtjust i sina övertydliga metaforer att det glömmer bort att vara otäckt.

Att använda skräck för att skildra verkliga problem såsom sorg, alkoholberoende, våld i hemmet, psykisk sjukdom, skuld eller något annat som plågar människor kan vara extremt effektivt. Vi behöver inte leta längre än till en av senaste årens starkaste skräckisar, som The Babadook, om en sönderfallande relation mellan mor och son. I spelvärlden har vi till exempel Silent Hill 2, som både är en groteskt otäck skräckis, och dessutom full av lyckad symbolik och tematik.

Husk, däremot, lyckas inte nå alls samma höjder som ovan nämna praktverk. Det når inte ens upp till knäskålarna. För det första är det en stor miss av ett skräckspel att glömma bort att vara otäckt. Särskilt om poängen är att gestalta högst verklig fasa i form av alkoholism och våld i hemmet. Det är svårt att få en känsla för allvaret när jag känner mer tristess än skäck. Istället är utvecklarna på tok för förälskade i sina övertydliga och platta metaforer, och glömmer att en gestaltning av fasansfulla ting måste vara just fasansfull – inte tråkig.

I Husk spelar du en man kliniskt befriad från personlighet som är på väg hem till sin hemstad med sin fru och sitt barn. Efter en tågkrasch vaknar du upp och inser att alla är borta. Inte bara din familj, utan hela staden – Shivercliff – är folktom. Vår käre protagonist reagerar dock med komiskt lugn på alla absurda saker som händer. Han blir på sin höjd milt irriterad.

 

I korthet:

Vad är det?

Ett skräckspel där det otäckaste är tristessen

Utvecklare

Undead Scout

Utgivare

IMGN.PRO

Webb

welcometoshivercliff.com

Cirkapris

170:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Silent Hill 2

Silent Hill-vibbarna tål inga djupare jämförelser.

Husk har korta storysekvenser och klumpiga möten med fiender – men däremellan vandrar du mest omkring i mörka, extremt linjära korridorer och letar nycklar till låsta dörrar. Det är extremt ospännande, och i längden inte atmosfäriskt nog för att skapa en känsla av oro eller krypande fasa. Den fattiga ljudbilden gör dessutom att alla försök till jump scares faller platt, och monstren framstår aldrig som särskilt skräckinjagande.

Dessutom är spelet buggigt, trots flera uppdateringar från utvecklarna. Vid ett tillfälle fick jag börja om ända från början eftersom hela inredningen i en viktig byggnad försvann. Det hjälpte inte att ladda om senaste sparpunkten heller. Det dåliga skämtet till smygande och strider ska vi inte ens tala om – det är så stelt och klumpigt att de bara blir frustrerande snarare än spännande. Särskilt närstriderna är direkt pinsamma, då man mest vevar utan att veta om man ens träffar och hoppas på det bästa.

Det känns förbannat trist att behöva avfärda ett uppenbarligen genuint försök att belysa och berätta om något viktigt och relevant. Men enbart välvilja och ambition räcker inte när slutresultatet är en likstel röra av dåliga spelmoment, övertydligt berättande och buggar. Kvar blir bara ett ihåligt skelett av något som kunde varit så mycket mer.

Läs också:

Alone in the Dark-skaparens nya skräck skrämmer

Inled året i fasa med skräckisen Tattletail

Husk Reviewed by - .
2

Utslag

40
40
En lovvärd idé som tyvärr resulterat i ett tämligen misslyckat skräckspel.

Om skribenten

Profilbild på Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar