Hör klassiska Windows-melodier återfödas som fantastiska rocklåtar

Hör klassiska Windows-melodier återfödas som fantastiska rocklåtar

Midi är knappast världens sexigaste musikformat. Om man inte heter Austin Green.

Av Wes Fenlon

Austin Green spelar med Steel Samurai. (Foto: Steve VanSickle)

En gång brände jag en cd med mina favorit-teman från spel och filmer: Jurassic Park, Snuten i Hollywood, The Legend of Zelda, Rosa pantern. Det här är den sorts melodier som letar sig in i ditt huvud och stannar där, med eller utan nyanserade orkestrala arrangemang – eller det var åtminstone sant i mitt fall, eftersom jag tydligen var för ung eller aningslös för att inse att det i själva verket var midi-versioner av dessa låtar jag brände på skivan.

Det finns en renhet i midi-filernas syntetiska ljud som fungerar perfekt ihop med fantastiska melodier, vilket förmodligen är anledningen till att vissa låtar från Windows 3.1 fortfarande ligger inbäddade i många pc-spelares undermedvetna. Vissa människor kommer fortsätta nynna på Jurassic Park-melodin så länge de lever. Andra kommer nynna på Canyon.mid.

Själv hörde jag Canyon.mid för första gången på drygt två decennier i januari, när vi upptäckte ett album på Bandcamp vid namn C:\Windows\Media. Det här är en samling rock-covers av midi-filer från Windows 3.1, 98 och XP, framförda på elgitarr. Om de där midi-låtarna jag brände på en skiva i min barndom kokades ner till sina grundläggande melodier, så är Austin Greens instrumentala covers som om de 25 år gamla melodierna plötsligt bestämt sig för att släppa ut håret och rocka loss.

– Jag har remixat låtar ganska länge, och att hålla på med spelmusik kändes bara som att skrapa på ytan, berättar Green för oss via Skype.

– Jag insåg att det finns en nostalgi kring andra delar av datorernas historia. Och jag hade snubblat över ett gäng av dessa låtar på min Windows XP-dator ett tag tidigare, så jag visste att de existerade och var ett slags dolda diamanter som folk idag inte riktigt känner till. Det finns ett klipp från MAGFest för ett par år sedan där ett band, The Smash Brothers, spelar Canyon.mid live. Det fick mig att inse att de här låtarna kan låta väldigt bra i genren jag verkar inom.

Det kan vara så att du har hört Canyon.mid förut utan att inse det, även om du aldrig rotat runt i Windows\Media-mappen som Greens album hämtat sitt namn från. Låten spelades i pc-versionen av Chip’s Challenge, som scannade Media-mappen på din hårddisk och adderade midi-filer till soundtracket.

Austin Green är själv en MAGFest-stammis och har släppt flera cover-album med spelmusik tillsammans med andra musiker, under bandnamnen WASD och Steel Samurai. I dessa sammanhang är det ren metal vi pratar om, med tunga trummor, mer dist och intensivt nötande på strängarna. Det första WASD-albumet, Shift, innehåller låtar från The Secret of Monkey Island, Diablo, Command & Conquer: Red Alert och X-COM.

C:\Windows\Media är, i jämförelse, snarare vad spelmusik-communityt skulle kalla ”raka covers”. Austin Green adderade mindre av sin egen stil, och försökte istället återskapa original-låtarnas sound med hjälp av riktiga instrument.

Okänt ursprung

– Jag spelar en hel del nedstämd kompgitarr på låtar som Passport, och i synnerhet Canyon. Jag tycker Canyon gör sig riktigt bra som bara en instrumental rocklåt. Den är perfekt. Den framkallar känslan av progressiv rock från 70- och 80-talen, vilket förmodligen är precis vad kompositören lyssnade på när han skrev den.

Det var The Smash Brothers framförande av Canyon.mid som inspirerade Austin Green att spela in egna versioner av låtarna. Han är ett fan av keyboard-spelaren Jake Kaufman, även känd som Virt, som har komponerat ett antal spel-soundtrack, inklusive Shovel Knight. Men Green har även ett arkeologiskt intresse av låtarna – trots att han bara är 22, och därmed inte kan känna nostalgi inför midi-melodier från Windows 3.1. Men i likhet med mig trillade han ner i kaninhålet när han började bli nyfiken på vem som skrev dem till att börja med, och varför de kom att inkluderas i Windows.

Konsensus gör gällande att låtarna bakades in i Windows för att felsöka operativsystemets midi-uppspelning – även om Microsoft kunnat åstadkomma detta utan att beställa specialskrivna låtar för ändamålet. Canyon.mid, vars officiella titel lyder, Trip Through the Grand Canyon, komponerades av George Stone som jobbade på Passport Design, ett företag som producerade musikmjukvara på 80- och 90-talen. Men ingen, inte ens Stone, tycks veta vem som skrev Passport.mid. Den delen av historien tycks vara fullkomligt förlorad.

– Man kan hitta företaget som gjorde dem, men de avslöjar aldrig varför de skrevs eller vad som fick Microsoft att inkludera dem i Windows, säger Green.

– När jag höll på att färdigställa albumet var jag nyfiken på vem som ägde rättigheterna till låtarna, vilket är en till sak som är helt omöjlig att ta reda på. Jag är ganska säker på att Passport Design, som skrev ett par av låtarna, inte existerar längre. Så äger Microsoft rättigheterna? Det är en märklig del av historien.

 

Omslaget till Austin Greens album.

Ännu märkligare är Future Retro, den sista låt Green tolkade till sitt album. Det var inte bara en midi-fil som de andra, utan en midi med tillhörande 3d-renderad musikvideo av Animusic som följde med Windows XP. Det var den enda låt på albumet som Green undvek att göra en rak cover av. Istället adderade han ”massor av galna gitarrdelar” och en ny del, samtidigt som han skar bort en del upprepningar som han sa fanns där för animationens skull.

– Jag tog i stort sett vad som redan fanns där, justerade det en aning, och gjorde något nytt baserat på det.

Totalt sett tog det omkring 7 månader att färdigställa C:\Windows\Media för Green, som de senaste åren lärt sig själv att arrangera låtar och spela ett antal instrument. Hans portal till musikskapandet var att börja spela bas i sexan, och att ut ur sitt rum på nätterna för att spela Metallica-tabs – väldigt klumpigt, enligt honom själv – på familjens gamla gitarr. För att skapa sitt senaste album importerade han midi-filerna till produktionsprogrammet Reaper, vilket avslöjade vilka toner och instrument som spelades i låtarna. Att arrangera dem gick ut på att plocka isär dem och välja vilka delar som skulle inkluderas i hans covers, och vad som behövde förändras.

– I vissa fall var vi tvungna att skippa vissa instrument eller delar för att det inte skulle bli för plottrigt. Om för mycket händer på samma gång känner sig folk förvirrade och vilsna, förklarar Green.

Onestop.mid, i midi-form.
Cover-versionen av Onestop.mid.

Midi-filer är långt mer komplexa än du kanske förväntar dig. Originalversionen av Town.mid består exempelvis av 11 kanaler.

– Vi har stålsträngad gitarr, dämpad gitarr, bas, dragspel, fiol, trumpet, mässingsblås, alt-saxofon, slap-bas, och till slut trummorna. Som mest tycks det vara sex figurer som spelas samtidigt. Och det finns andra element av låten – trumpeten och blåset är bara med i vissa delar. Det finns många saker som spretar åt alla möjliga håll, men det låter väldigt bra i midi.

Austin Green säger att alla dessa delar samverkar så pass väl just på grund av midi-formatets inbyggda begränsningar. Tekniskt sätt är inte midi en inspelningsteknik, utan en serie instruktioner till en enhet, som en pc eller synth, om vilka ljud den ska spelas upp. Midi måste fungera på all hårdvara som har stöd för formatet – från pc-högtalaren som en gång i tiden pep till när du startade datorn, till dedikerade ljudkort. Instrument låter inte ligga naturliga i midi, men i gengäld kan all hårdvara med midi-stöd spela upp melodin.

För att få med så många riktiga instrument som möjligt på albumet spelade Green melodica och banjo utöver gitarr och bas.

– Originalmelodin spelades på sitar, och jag hade inte tillgång till en sån, haha. Jag bestämde mig för att lägga en massa reverb på en banjo för att se om den kunde låta som en sitar.

Klassikerna som de skulle låta

Green avslutade arbetet och laddade upp albumet lagom till MAGFest 2017 i januari. När han började ägna produktionen mer tid i höstas blev han också mer intresserad av midi i allmänhet. Han köpte en Roland Sound Canvas SC-55 bara för att höra midi-låtarna kanaliserade genom hårdvara som verkligen kan göra dem rättvisa. Sedan började han spela klassiska DOS-spel med Roland-modulen kopplad till högtalarna, för att höra The Secret of Monkey IslandSam & Max och X-COM: UFO Defense som de låter på fantastisk hårdvara. Green pekar ut denna Lazy Game Reviews-video, som visar hur The Secret of Monkey Island låter på olika ljudenheter. Skillnaden är verkligen fantastisk.

– De har ett fylligare ljud, och de tar faktiskt vara på reverbet mycket bättre, säger Green om enheter som Roland Sound Canvas SC-55. Särskilt i Monkey Island – de vill få dig att känna som om du befinner dig djupt inne i djungeln på Monkey Island, så det är många enorma ljud, stora utrymmen. Den vanliga Windows-midin tolkar det inte riktigt på rätt sätt. Jag vet inte om det handlar om hur den tolkar de speciella kommandona för effekterna, men jag tycker inte att den gör den lika bra som dedikerad hårdvara.

Austin Green började samla på sig slumpmässiga midi-filer. Vissa är från spel han känner till, som Final FantasyDuke Nukem och Doom. Andra har vaga namn som Camp.mid och kommer från okända källor. Efter att ha släppt sitt album säger Green att han planerar att ta en paus från producerandet i år, för att istället öva på att spela gitarr och bli en bättre musiker. Men när jag frågar vilka andra midi-låtar han vill tolka har han redan ett särskilt exempel i åtanke.

– Vet du vilket soundtrack som låter väldigt bra? Warcraft II. Jag skulle verkligen vilja göra lite Warcraft II-musik.

Låt oss hoppas att han håller det löftet.

Om skribenten

Profilbild på Thomas Petersson

Pappa, sambo, gamer, lantis, chefredaktör, skäggig. Favoritspel: Outcast, Deus Ex, Max Payne, Total War. Har du en vass penna eller vassa idéer för tidning eller sajt, kontakta mig!

Liknande artiklar