Han mötte de första utomjordingarna i Elite: Dangerous

Han mötte de första utomjordingarna i Elite: Dangerous

Vi intervjuar piloten som påträffade virtuellt utomjordiskt liv – efter ett års sökande.

Av Steven Messner

Kommendör DP Sayre, eller Robert Bettig som han heter i verkligheten, lutar sig tillbaka i sin kaptensstol och öppnar en öl. Hans navigationssystem säger att resan han har framför sig kommer kräva 36 hopp, och totalt ta nästan 50 minuter, för att han ska komma hela vägen från sitt hem i Kisatsya till solsystemet Maia. När han kommit fram är planen att låta lokala ingenjörer rusta upp hans Corvette-skepp. Men till skillnad från de flesta bebodda solsystem i Elite: Dangerous befinner sig Maia långt utanför den koloniserade delen av rymden. Mellan Kisatsya och Maia breder en enorm klyfta av livlös tom rymd ut sig, betydligt kallare än den Michigan-vinter som Bettig själv är van vid. I åratal har nyfikna piloter som han själv finkammat dessa obebodda regioner i jakt på utomjordiskt liv – men han räknade inte med att det istället var utomjordingarna som skulle hitta honom.

Första kontakten

– Jag gav mig av med inget annat än tre stycken magnetic emitter coils (Ett slags föremål som används för trådlös överföring av energi i spelet, reds. anm.) i lasten, berättar Robert Bettig.

Hans djupa amerikanska röst förstärker bara bilden av en luttrad Elite: Dangerous-veteran. Allt som allt har han tillbringat mer än 2000 timmar i den där kaptensstolen. Han säger att han visserligen ägnar större delen av sin tid åt att hjälpa nya spelare få en lika stor förståelse för Elite: Dangerous som han – men att hans verkliga passion är att utforska rymden.

– Jag älskar det. Jag har inget emot att ge mig av ensam i flera veckor eller månader och bara utforska.

Dessa resor har tagit honom till alla möjliga platser, så tanken på en tråkig avstickare till Maia var inte direkt någon pulshöjare – trots att han jagades av två prisjägare.

– Jag visste i förväg att det här skulle bli en lång, seg resa, så jag gjorde mig bekväm och öppnade en kall öl. Jag var inte ens särskilt uppmärksam på spelet, säger Bettig.

Men så plötsligt, när han är på väg genom den mörka Aries-regionen, får han uppleva något som borde vara omöjligt. Sekunder in i hyperrymd-hoppet dyker en varning upp på skeppets display:

”Hyperspace conduit unstable.”

Bettigs Corvette, som störtar fram i flera gånger ljusets hastighet, börjar tumla och rulla våldsamt. Den oerhörda belastningen får skrovet att knarra medan oförklarliga oljud dånar ut ur avgrunden. Sekunder senare kollapsar hyperrymd-tunneln.

– Öh, hörrni? säger Bettig till resten av Ryder’s Rangers – fraktionen han är en del av.

– Jag drogs just ut ur Witch space (Termen för hyperrymd i Elite: Dangerous, reds. anm.).

Hans kamrater tror inte sina öron. Det har hänt att spelare stoppats på lägre så kallade superkryssningshastigheter – men ingen i Elite: Dangerous historia har någonsin dragits ut ur ett warp-hopp, medan hen rest mellan solsystem i hyperrymden.

– Det finns ingenting i spelet som kan göra det här. Ingenting, betonar Bettig.

I takt med att hans Corvette återvänder från hyperrymden till vanliga rymden börjar dess system bete sig märkligt. Medan skeppet rullar hjälplöst slocknar alla ljus på instrumentbrädan, samtidigt som Bettig desperat försöker övertyga sina vänner om att det omöjliga faktiskt har hänt. En sekund senare dyker en av prisjägarna som förföljt honom upp och öppnar eld. Med sitt eget skepp nedsläckt är Bettig ett lätt byte.

– Jag hade ingen aning om vad som pågick. Min första tanke var: Kommer jag överleva det här? Och sedan var det första jag såg den där idiotiska prisjägaren i sitt Anaconda-skepp. Jag är bara glad att min Corvette har sköldar.

Medan skotten studsar mot sköldarna får Bettig ännu en chans att omvärdera vad han trodde var möjligt i Elite: Dangerous. Ett enormt skepp som han aldrig sett förut glider in i blickfånget och får honom att helt glömma bort Anacondans ideliga laserskott. Bakifrån ser denna främmande farkost ut nästan precis som en blomma, men den seniga ytan liknar snarare död muskelvävnad. Rymden bakom den krusar sig och tentakler av orange energi följer i dess kölvatten.

– Jag tänkte: Hur ont kommer det här göra? Vid det här laget kändes det som om allt var möjligt. Jag trodde att jag sett allt.

Sidor: 1 2

Om skribenten

Profilbild på Thomas Petersson

Pappa, sambo, gamer, lantis, chefredaktör, skäggig. Favoritspel: Outcast, Deus Ex, Max Payne, Total War. Har du en vass penna eller vassa idéer för en tidning och sajt, kontakta mig!

Liknande artiklar