Space Hulk: Deathwing

Space Hulk: Deathwing

Närmast provocerande monotont.

Jag vill gärna se mig själv som en positiv människa. Jag hittar ljusglimtar i det mesta, inklusive dåliga spel. Jag skakar ofta på huvudet när jag ser riktigt låga betyg, tänker att recensenten överdriver och att spelet inte kan vara så dåligt som det verkar. Space Hulk: Deathwing får mig på andra tankar.

Den här sorgliga soppan är det sämsta jag spelat på evigheter. Spelet är så enformigt att jag blir lite arg, och helt och hållet befriat från alla former av spelglädje. Det är ett tekniskt klavertramp, ett estetiskt bottennapp och så tråkigt att jag nästan somnar, trots att jag inte alls är trött.

Space Hulk: Deathwing vill vara ett Left 4 Dead för Warhammer 40k-licensen, men misslyckas på de allra mest grundläggande sätt. Miljöerna är hundra procent dunkla stålkorridorer, fienderna självmordsbenägna och korkade, och nivådesignen slutar aldrig irritera med otaliga låsta dörrar och långsamma joggingturer tvärs över kartan.

Man kan spela med kompisar över nätet, men det är nästan lika tråkigt som att ha sällskap av datorstyrda kompanjoner. Man kan låsa upp nya förmågor och vapen för sin karaktär, men det är fullständigt onödigt eftersom inget är permanent och man ändå börjar om från ruta ett i nästa kapitel.

I korthet:

Vad är det?

Ett squad-baserat fps med Warhammer-licensen i ryggen

Utvecklare

Streum On Studio

Utgivare

Focus Home Interactive

Web

spacehulk-deathwing.com

Pris

390:-

Pegi

16 år

Testat på

Intel Core i5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Nej, roligare än så här blir det aldrig.
Nej, roligare än så här blir det aldrig.

Det finns ingen hook som lockar mig att spela vidare, inget att se fram emot, bara ännu en labyrintliknande helvetesavkrok fylld till brädden med samma jävla fiender, om och om igen. Striderna bjuder på försvinnande få strategiska möjligheter, och oftast står man bara och pumpar bly i en närmast oändlig fiendemassa som aldrig vill ta slut, oavsett hur mycket man bönar och ber.

Handlingen ska vi inte ens prata om. Jag vet knappt vem jag är eller varför jag gör det jag gör, och man lär aldrig känna sina kompanjoner. Dialogen dryper av Warhammer-lore, och för mig som inte är bekant med den framstår precis allt som rent nonsens. Upplåsta förmågor följer dock med från uppdrag till uppdrag i solokampanjen, men det gör det bara desto mer förvirrande att onlinedelen inte fungerar på samma sätt. Varför, Streum On Studio? Hur tänkte ni?

Det enda positiva jag har att säga att vapnen ibland känns bra och att karaktärerna man spelar som ser coola ut. Men det är allt. Det känns som att det här spelet härstammar från 90-talet, en trött klon i Quakes kölvatten som hoppas på att en populär licens är tillräckligt för att få spelare att nappa. Space Hulk: Deathwing borde aldrig ens ha lämnat konceptstadiet.

Space Hulk: Deathwing Reviewed by - .
1.45

Utslag

29
29
Inkompetent, glädjelöst och enahanda. Kanske den tråkigaste förstaperonsskjutaren jag någonsin spelat.

Om skribenten

Profilbild på Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar